Hjärtsvikt

Hjärtsvikt drabbar cirka två̊ procent av befolkningen och prevalensen ökar kraftigt med åldern. Hos personer över 80 år är förekomsten cirka 10 procent.

Motivering till ämnesområdet

Patienter med hjärtsvikt följs till stor del i primärvården. Upprepat behov av sjukhusvård är vanligt, men kan i många fall förebyggas.

Beskrivning och motivering till de specifika indikatorerna

Förekomst av diagnos (Hj01) är viktigt för att se i vilken utsträckning patienterna identifieras – en förutsättning för att behandling ska kunna erbjudas.

Patienter med kronisk sjukdom som får regelbundna återbesök mår bättre, har mindre symtom och söker mindre ofta på akutmottagningar. Ett enkelt sätt att få till stånd dessa regelbundna kontroller är att kalla patienterna till sina återbesök. Man kan också t ex via indikatorer i PrimärvårdsKvalitet hitta patienter som inte varit på VC på länge och erbjuda dem besök (Hj04). I PrimärvårdsKvalitet är återbesöken uppdelade på olika yrkesgrupper för att man ska kunna följa teamarbete.

Det är väl dokumenterat att hjärtsviktsbehandling med rekommenderade läkemedel både minskar symtom och förbättrar prognosen vid nedsatt vänsterkammarfunktion (HFrEF). Dessa patienter bör i första hand erhålla basbehandling, som består av betablockerare, ACE-hämmare eller angiotensinreceptorblockerare (ARB), aldosteronantagonister (MRA) och SGLT2. Att ha 3 av 4 rekommenderade läkemedelsklasser används som proxy för att full basbehandling har övervägts, och kan spegla att ett individbasindividanpassat förhållningssätt har tillämpats (Hj02).

I primärvård har dock majoriteten av hjärtsviktspatienter bibehållen systolisk vänsterkammarfunktion (HFpEF). För dessa patienter är optimal behandling ännu inte fastställd. Symtomatisk behandling bör ges liksom behandling av bakomliggande grundsjukdomar (till exempel hypertoni, ischemisk hjärtsjukdom, diabetes).

Att tänka på vid tolkning och felkällor

Om diagnos inte skrivs vid besöken kan patienterna inte identifieras. Diagnos vid återbesöket kan vara satt i samband med besök för andra problem och utan att uppföljning/kontroll av den aktuella sjukdomen gjorts. Omvänt är också möjligt, att diagnosen inte satts, speciellt om patienten har flera sjukdomar samtidigt. Variation förekommer i vilka yrkesgrupper som sätter diagnos. Diagnossättningen varierar också beroende på ersättningssystem.

Låga prevalenssiffror kan tyda på att man inte hittar patienter med sjukdomen, höga siffror kan betyda överdiagnostik. Variationer i population påverkar också siffrorna.

Läkemedelsbehandling går sällan att ge exakta målvärden för. Det viktiga är att ”rätt” personer för behandling vilket man kan göra en fördjupad analys för på vårdcentralerna. Läkemedelsbehandling måste också balanseras mot samsjuklighet (med risk för polyfarmaci) och icke-farmakologisk behandling (levnadsvanor).

Behandlingsrekommendationerna med läkemedel skiljer sig åt beroende på om den systoliska vänsterkammarfunktionen är nedsatt eller inte*. Automatiskt datauttag gällande läkemedelsbehandling av patienter med nedsatt vänsterkammarfunktion (HFrEF) enligt Hj02, förutsätter användande av fördjupningskoden I50.1A som tillkom 2021.

*hjärtsvikt med nedsatt systolisk vänsterkammarfunktion (HFrEF = heart failure with reduced ejection fraction) och hjärtsvikt med bevarad systolisk funktion men nedsatt diastolisk funktion (HFpEF =heart failure with preserved ejection fraction).

Ursprung/vetenskaplig granskare

Arbetsgruppen för Primärvårdskvalitet.

Indikatorerna för hjärtsvikt

Indikatorerna i Kvalitetsindikatorkatalogen - fullständig specifikation

Relaterade indikatorer

Kontinuitet

Levnadsvanor

Prioritering

Samsjuklighet

Samverkan

Möjlig framtida utveckling

• Diagnostik med hjärteko vid hjärtsvikt
• Andel mätningar av svårighetsgrad med NYHA-klass